WA Barista Competition

Har inte hunnit skriva på länge, men nu är det äntligen en ledig helg. 

Förra helgen var det tävling för baristor. Var och en deltar för sig själv, men självklart representerar man sitt café. Nio stycken baristor deltog, varav två från det café som pöbeln anser vara det bästa i stan, Epic. Ingen av dem lyckades placera sig dock, vilket var ganska komiskt på sitt sätt. 

Först upp var undertecknad. Väldigt nervöst, och väldigt spännande på en gång. Fyra domare, varav en var självaste David Makin, bedömde mina drycker. Var och en ska få en espresso, en cappuccino och en signaturdrink. I mitt fall, trots mina tidigare erfarenheter från att jobba i bar, är jag helt obegåvad vad det gäller att komponera drinkar, så jag snodde konceptet från en Hot Shot, men bytte ut galliano mot en hemmagjord sirap. Hälften av domarna tyckte det var helt ok, hälften ville hälla ut den, hahahaha... 

För tävlingen hade jag komponerat en egen blandning av bönor, 50% från Uganda Bugisu, 30% från Colombia och 20% från PNG Elimbari. Tanken var att skapa en rund, mjuk espresso som ändå trängde igenom mjölken på ett bra sätt. Gyllensirapnoterna i bönorna från Uganda kommer väldigt bra samman med de colombianska chokladnoterna, och när man blandar med mjölk blir cappuccinon väldigt fin med en eftersmak av banantoffee. 

Nåväl, vartefter dagen led kände jag att jag närmade mig sista plats, eftersom det var riktigt bra och sollida framträdanden av riktigt bra baristor, och när tredjeplatsen ropades ut tänkte jag att det var kört. Men jag hamnade på andra plats! I hela staten!! Fantastiskt! 

Min chef blev diskad dock, för att gå över tiden hela två minuter. Eventuellt ska vi ta oss till Gold Coast i slutet av januari för att kvala in i slutfinalen. Mer info senare! 

Träning inför tävling

Shit vad mycket det är att tänka på inför barista-tävlingen i november! Var inne med min chef idag på The Barista Academy för att träna. 

Jag hade tänkt att göra en tävlingsblandning som skulle vara 50% Colombianskt, 25% PNG Elimbari och 25% Uganda. Vi cuppade på jobbet idag, och min chef föreslog en modifiering, att byta plats på Uganda och Colombianskt, och resultatet var lysande! Jag tror t o m han blev en smula spak att min blandning var så pass bra! Skön smak tillsammans med mjölk blev det också, men allra godast var det att göra en long black på den!! 

Dagens kalashändelse

Min chef fick frispel idag. Härligt! 

En kund som har lite komplex för att hon tar 3 sockerbitar i sitt kaffe kom in, och vi skojade lite om hennes sockerbehov o s v. Då kommer min chef in och börjar prata om hur socker förstör kaffet samt hur 1985 det är att ha socker i kaffet. Men han nöjer sig inte med det, utan han börjar kommentera att de som använder socker inte förstår sig på kaffe, och att de vanhedrar de stackars arbetare som plockar kaffebönorna genom att förorena deras fina arbete med socker .Jag tänkte i tysthet på de stackars arbete som plockar sockerrör, men valde att vara tyst. 

Nu hade det byggts upp en kö, medan min chef mässar om socker i kaffet. Kvinnan försöker så vackert avleda konversationen in på att kaffet i Australien är bra, men hon haft dåligt kaffe i staterna, varvid min chef nästan blir blå och närmast skriker att han just kommit hem från Det Stora Äpplet där de bästa espressobarerna i världen finns! 

Sen säger han till oss att inte fråga folk om de vill ha socker, för att sedan gå därifrån. Alla i kön tittar förvirrat på min chef, för att sedan beställa kaffe - med socker! 

När han kommer tillbaka frågar han syrligt min kollega om hon tar socker i sin whisky också? Vill du ha en Crowns lager med lite socker? Min kollega blir vansinnig och min chef tar sin reträtt hemåt, för att skicka sin fru att arbeta lite istället! 

Ytterligare en dag på jobbet!

Greens i Leederville

Jag har skrivit om detta ställe tidigare, och i helgen hamnade vi där igen. Kaffet var faktiskt helt ok, beställde en long macchiato som var godkänd. Men när jag gick för att beställa en tårtbit såg jag hur mjölkskumningsröret såg ut. Herregud! Och barista-kossan såg helt Coyote Ugly ut där hon stod och skummade med lager på lager på lager på... 

Men det är inte det värsta. Det värsta är den blonda kossan med plastpattar som kom in och började sitt skift med att sänka musiken. Sen gick hon omkring och var sur mot gäster i evighet. Jag gick på toa, tydligen gick jag in på damernas, och fick mig en utskällning av henne. Hoho... 

Greens är billigt och bra, men ack så jäkla otrevligt. Har en kamrat här i Perth som fick sparken för att hon drack ur en flaska vatten bakom disken. Sin egen flaska vatten. "Så här står du och dricker vatten. Då kan du lika gärna packa och gå hem, och kom aldrig tillbaka," typ...  Otroligt. Om du vill ha kaffe i Leederville, gå till Duende!

Lemon Espresso och Mooba

Idag var jag och min fru lediga samtidigt av en liten slump. Vi bestämde oss för att ta en liten utflykt till Claremont som vi inte utforskat ännu. 

Mest erkända fik inom kaffekretsar i Claremont är Lemon Espresso. De har sin egen blend från Five Senses, som heter Lemon Blend. Vi beställde varsin macka och traditionell cappuccino. Traditionell var ordet, men jag tycker att smaken var mycket tilltalande. Hur den såg ut lämnade lite grann att önska, även om fluffet hade rätt proportioner, och värmen var precis lagom. Jag går gärna till Lemon igen!

Tiden var snart uppe innan vi var tvungna att ta oss tillbaka, så vi tog en liten omväg hem via Wembley, till Mooba som stängde framför ögonen på oss igår. Har läst lite på deras hemsida om deras blend, och hade höga förhoppningar. 

Jag beställde en take away cappuccino, vilket jag var nöjd med, även om jag hade önskat en kraftigare kaffesmak. Min fru beställde en Long Mack 3/4 och den smakade bränt men ändå ganska vattnigt. En stor besvikelse! Jag är villig att ge dem en ny chans, men jag tror jag ska satsa på en sitt in variant!

Magazine Espresso

Häromveckan fick jag ett ryck och sökte jobb på ett ställe som heter Magazine Espresso. Min chef hade just ringt och skrikit i mitt öra över att jag var sjuk. Hur vågade jag vara sjuk när han skulle åka iväg och allt... så jag sökte ett jobb och de kontaktade mig. 

Trogen som jag är valde jag att stanna hos min chef i alla fall, särskilt eftersom han ligger i startgroparna för att börja rosta bönor, vilket vore en dröm att få göra. 

Men jag ville ändå testa Magazine Espresso. Det ligger i ett industriområde ganska nära Burswood Casino, bakom en möbelbutik och delar lokal med en reklamfirma (som också äger fiket fick jag lära mig). Två rätt unga tjejer jobbade i den närmast tomma lokalen. En La Cimbali maskin prydde baren och allt man kunde få kaffet i var take away-muggar. Rätt ostigt när man har sittplatser för typ 10-15 personer. 

Kaffet då? Jo då, jag valde som vanligt en traditionell cappuccino. Bönorna kommer från Five Senses och flickstackarn fixade till en riktigt hyfsad mjölk, även om den var liiiite för torr för min smak. Jag frågade henne om deras blandning och hon hade inte riktigt koll, men skulle kolla upp det åt mig. Bra service. Medan jag smakade på kaffet och kände hur det blandade sig med mjölken märkte jag chokladsmaken från Colombianska bönor. De andra bönorna måste vara åtminstone Brasilianska samt bönor från PNG. Mycket riktigt visade det sig att jag hade rätt, med undantaget att man också hade bönor från Guatemala, vilket jag inte kände igen alls, men förklarade syrligheten i avslutet. Jag tycker dock att kaffet inte riktigt fick till den där runda smaken, utan det blev nästan en fruktig syrlighet, ungefär som när man slickar på ett 9V batteri. 

Inredningen försökte vara lite hipp, men jag tycker det föll rätt platt. Kändes som att sitta på någons kontors fikarum. Det är ett stort minus, även om personalen var väldigt hjälpsam och åtminstone den ena tjejen väldigt kaffeintresserad. 

Laddning inför Barista Comp.

Så har två lugna veckor passerat på jobbet. Min chef har varit i Vermont på en cupping kurs, en certifiering som gör att han skulle tillhöra världseliten när det gäller cupping. Cupping är ungefär som vinprovning fast det handlar om kaffe. 

Han kom hem idag, eld och lågor över New York. Teorin han har är att New Yorks vatten är kaffets stora tillgång. Han menar att deras espresso har en helt annan kropp, kanske på grund av vattnets påverkan. Vem vet? Han hade med sig en blandning av Colombianska och Yirgecheffe bönor som var väldigt intressant. Men ju mer vi smakade av den, desto mer slätstruken blev smaken, märkligt nog. 

På lördag ska jag blanda min första egna espressoblandning, får se hur det går. Jag ska ha ungefär 50-60% Colombianska bönor, 20-30% PNG från Elimbari samt 10-20% Ugandabönor. Det borde, om jag har rätt, skapa en ganska chokladtonad espresso med lite jordighet och stor kropp. Tanken är att det också ska skapa en skön ton med mjölk också. 

Jag har också en fundering på specialdrink till tävlingen. Jag ska göra en sockerlag på saffran och kardemumma, som jag sedan lägger i en espressokopp, så det smälter i koppen och skapar en lite julig smak. Vi får se hur det går...

Riki Blakes Café samt Hush

På söndagen var vi och åt brunch med min dotters lärarinna med familj. De tog oss till Riki Blakes Café, som ligger i North Perth, inte direkt något ställe man snubblar på kanske. 

Vi åt spansk omelett, tillagad på nordafrikanskt vis. Väldigt gott, och det kom med färsk baguette och kryddsmör. Till det drack vi färskpressad OJ. Och kaffe. 

Vittoria är ett ganska dåligt kaffe, men min dotters fröken är lite av en coffee geek, och hon rekommederade faktiskt kaffet. Man ska alltid prova, naturligtvis, och det gjorde jag. Baristan gjorde mjölken fantastisk! Kaffet i sig fick sig ett rejält lyft av det. 

Efter att barnen lekt i Kings Park beslutade vi oss för att ta en tripp ner till Fremantle. Väl där tog jag mig en liten cappuccino på nya stället Hush, som är en espressobar i stil med Velvet. Killen som verkar driva haket var en trevlig prick och vi pratade lite kaffe. Deras blandning hade en typisk nötig karaktär som passade ihop med mjölken. Dessutom gjorde han kaffe som vi gör det på Ristretto, d v s han tramsade inte runt med single shots. Honor! 

Till middag åt vi på Ecco, men jag såg att de hade Coffex muggar, så jag hoppade över kaffet. Däremot var deras pasta helt klart prisvärd, och deras pizza mycket god!  En bra söndag!

John Street Cafe, Cottesloe

För någon vecka sedan, då vädret var perfekt och familjen tog sig en tur ner till Cottesloe för en titt på havet och lite Brunch, hamnade vi på mycket upphaussade John Street Café. 

För den som vill hitta John Street Café så ligger det en bit upp på John Street, alltså lite bort från promenadstråket i Cottesloe Beach, vilket ger en skön lugn stämning i kontrast till The Sunday Sessions som pågår en varm söndag för fullt. 

För 26 dollar får man en frukost innehållande bönor, bröd, äggröra, hash brownie, juice och cappuccino. Det är ett rätt saftigt pris för något som på papper ser rätt mastigt ut men som i verkligheten inte riktigt fyller en hela vägen. Maten var välsmakande, visst, men inte av världsklass (som t ex Menu on James i Guildford). 

Kaffet då. Vi beställde varsin klassisk cappuccino och fick ut två ok koppar. Kaffet man använder är Bonissimo, vilket är i klass med Brasiliano. Det smakade ungefär som hemkört Lavazzakaffe smakar. Inget jag skulle betala för med andra ord. 

Jag går gärna till John Street Café igen för frukost, men påminn mig att inte beställa kaffet. 

The Daily Grind

Den här veckan har jag använt mig av Five Senses "Intense Roast" som är en blandning av bönor från Guatemala, Etiopien och Indonesien, mörkrostade. Passar väldigt bra med mjölk, en standardblandning i specialkaffekretsar och vi har använt denna som vår husblend på Ristretto emellanåt. 

På förpackningen står: Serious drinkers only need apply

En hemsk kaffeupplevelse

Häromdagen gick jag Beaufort Street ner, hela vägen från Inglewood in till stan. Det är en nätt promenad på ca en timme. Av en slump tittade jag in genom fönstret på en av de sjaskigare barerna i stan, och där stod en kamrat och vinkade åt mig. Han beställde just kaffe åt sig och sin kollega och frågade om han fick bjuda på en kopp. Jag tackade ja, eftersom jag är en artig väluppfostrad pojke. 

Till att börja med kan man fråga sig vad en enorm espressomaskin gör i en bar som allra tydligast har fokus på storbildsskärm och bira. "Bartendern" gjorde tre stycken koppar kaffe med detta åbäke (en Cimbali, tvi tvi tvi). Jag såg inte shotarna, men jag såg att de hade Coffex. Coffex är roten till allt ont. Inte nog med det. Barkillen skummade mjölk som man gjorde på 80-talet. Det stack ut ett isberg ur mjölkkannan, och han skopade skum med sked som han la i först i muggarna. Åh herre Gud, tänkte jag. Det brukade jag och min vän Janne roa oss med när vi gjorde cappuccinos med mochabryggare och handvispad mjölk. 

Mjölken var tvärbränd, kaffesmaken närmast obefintlig i en kopp som kan betäcknas small på skalan. Det enda som smakade var chokladen som var generöst tilltagen, utan att kunna dölja bristerna. 

Hur gick det till? Hur blev det så här illa? 

Well, en annan kamrat till mig köpte för några månader sedan ett kafé lite längre ner på gatan från mitt jobb sett. Jag hade jobbat hos min chef två veckor och kände att vi inte funkade ihop alls. Han var alldeles för stressad och anal, så jag ville inte jobba där. I samma veva kom min kamrat förbi och frågade om jag ville hjälpa till lite på deras nyinköpta kafé. Kör i vind tänkte jag. Tajming, som man stavar det på svenska. 

Till att börja med så gick jag dit, spanade in deras maskin (en La Cimbali, vilket verkar vara signaturmärket för Coffex, vilket var kaffeleverantören de hade) och gjorde några koppar åt mig själv. Hur bra tekniskt sett jag än skapade kaffet, var det omöjligt att få till en bra kaffe. Den förre ägaren var där och instruerade mig om hur de gjorde. De använde bara potioneringsknapparna, d v s de där knapparna där man bestämmer om vattnet ska rinna ut för en enkel eller en dubbel espresso. När jag mätte upp tiden manuellt för en shot tog det ingen tid alls att få ut alldeles för mycket vätska, utan någon crema alls egentligen. Ungefär som min hemmamaskin kan göra om jag använder dåligt förmalt kaffe. 

Ok, jag skulle få en crash course av baristan där på måndagen. Inga problem. Måndag morgon och vi kör igång. Kaffet kommer ut ur maskinen och placeras ner i någon slags koppar, som sedan hälls vidare över i pappmuggarna. Inte nog med att kaffet inte smakar något, potioneringen är enormt snål. En liten och en mellanstor mugg får en single shot, medan en stor får en dubbel. Jag ser att kön växer och växer, och jag böjer mig för trycket. Mellan varje gång jag tar ut handtaget för malning på beställning (urusel översättning av grind-on-demand, sorry) så flushar jag vatten för att ta bort rester. Finns ingen tid till grind-on-demand, menar min baristaboss, bara mal upp skiten så den finns i trumman hela tiden. 

Kaffet kommer alltså ut snålt och smakar ingenting. Kunden betalar dyra pengar för detta, och ingen som går därifrån tycks fråga sig vad det är för slags kaffe de dricker, om det ens går att klassificera detta som kaffe. En äldre gentleman kommer. Min baristaboss blir nervös och säger åt mig: "Backflush the machine, we´re gonna make an espresso". Han medger alltså att hans metod, att inte flusha vid varje gång, lämnar så mycket rester på maskinen att det påverkar smaken på shotsen. "This particular customer is very picky with his espresso". Varför går han hit då, tänker jag tyst för mig själv. Jag låter stjärnbaristan göra jobbet. Jag vill ju inte störa ett proffs i hans arbete. Ut kommer en espresso med en crema som är ungefär ett par millimeter och ljus. Katastrof. Den äldre gentlemannen tycks vara med på noterna, han protesterar inte. 

Min kamrat och hans kompanjon köpte en rörelse. De startade alltså inte färskt, utan fick en stab av personal med på köpet. Min roll blev minst sagt ifrågasatt, eftersom de redan hade en barista som visste vad han gjorde. Och ärligt talat skulle jag inte kunna hålla tempo med de killarna, oavsett om det var att skicka ut dåligt kaffe eller om det var en annan maskin som staplade ärtor på varandra. De var ett väloljat maskineri, men de gjorde inte kaffe. Inte enligt mitt sätt att se på det hela. 

Stjärnbaristan hade en given kamrat i en kille som mer eller mindre skötte stället. En ung bög som var mer drama-queen än Jonas Gardell. Tro mig, jag har inga problem med homosexuella, men det var inte hans läggning som var problemet, utan sättet han betedde sig på. En slags osäkerhet förklädd i fjolliga manéer för att skapa en identitet. Hemskt att beskåda, men ännu mer hemskt att jobba med. Attityden var väldigt konstig, minst sagt. Hans jobb var bl a att skriva på muggen vem den var till. Tänk dig själv att få en mugg som det står skrivet "Crackwhore" på, som han sedan delar ut med ett leende till stammisen, en ung tjej i fodral, som ser minst sagt förundrad ut. Snacka om övertramp. 

För att göra sina positioner mindre hotade blev jag befordrad till första servettvikare. "It´s like very easy origami" sa bögen iskallt. Tja, hellre vika servetter jag kan stå för än att krana ut kaffe jag inte dricker själv. 

"Jag dricker inte kaffet här" sa stjärnbaristan åt mig första dagen. Jag frågade vart han brukade gå och dricka kaffe själv. Han svarade Coode Street Café (hur bögigt är inte det?) och Tiger Tiger. "Ah, båda är Fiori, varför övertalade du inte de nya ägarna att skriva på för Fiori istället?". Killen svarar, på fullaste allvar, att han egentligen inte är så mycket för kaffe. Eh? Varför jobbar du med det då? Att vara barista är ju inte direkt som att göra spaghetti i en fabrik. "Äh, jag gillar egentligen inte pasta" spelar mindre roll än att vara bagare och säga att man inte gillar bröd. 

Dag två, dagen då jag gav upp, var fjollan på mig när jag för en stund hade kaffemaskinen för mig själv. Han såg att jag inte använde doseringsknappen för kaffet (som jag nämnde gick alla kaffe ut med ett tryck på "dubbel espresso" knappen). Eftersom jag vet hur kaffe ska se ut när det går ur maskinen, använde jag den manuella knappen för att mäta längden på en shot. 

"Du måste använda den förprogrammerade knappen" skrek han. "Varför?" undrade jag. "För att den är programmerad, så det blir rätt" svarade han. "Hur länge har du jobbat här nu igen?" frågade jag. "Sju år, och vi har alltid använt den knappen". 

För det första är det ju helt oväsentligt om man använder den knappen om man inte packar kaffet rätt, eller har rätt mängd kaffe att packa till att börja med. Och inget av detta har ju någon betydelse alls såvida man inte mal kaffet enligt rätt kornighet. Fjollan var alltså en vän av magiskt tänkande. Inte desto mindre fortsatte han sin tirad. 

"Folk har kommit hit i åratal. Om de någon gång får en dålig kopp kaffe kanske de inte kommer tillbaka". Well, det är praktiskt taget omöjligt att få till en bra kopp kaffe här, så den risken är väl minimal, tänkte jag. I ögonvrån såg jag stjärnbaristan närmast gråtfärdig över att en serviceman ställt in kaffemalningsmaskinen (!), men nu stod den på 22. Den har ju alltid stått på 12. Den mal alldeles för grovt, och den går inte att ändra på, menade han. Jag kan med 100 procents säkerhet intyga att malningsgraden var närmast identisk med föregående dags. Däremot är inte 22 och 12 givna riktvärden, utan ett värde utifrån vilket man får ställa in malningsgraden vart efter. Skruvas den i så att den är finmald och den råkar stå på 22, ja, då får man skruva till 34 för att få det riktigt grovkornigt. Hur kan sju års erfarenhet missa detta?

Så min fråga, hur kunde det bli så här, är naturligtvis för att alltför många människor som gör kaffe egentligen inte är speciellt intresserade av kaffe. De hamnade där, helt enkelt. Och jag kan väl egentligen inte säga att det är något fel med den inställningen rent generellt. Jag menar, hur många passionerade kioskägare, taxichaufförer eller affärsbiträden känner jag som brinner för sitt arbete? Många räknar in kaffe i samma sektor, åtminstone utifrån yrkesrollen sett. 

Det jag undrar är hur kunderna finns kvar trots det uppenbarligen urusla kaffet? Kanske är det så enkelt att om kocken har ett recept som innehåller bajs, så spelar det ingen roll hur duktig kocken är. Det verkar bara vara så att en del människor gillar bajs helt enkelt....

Att arbeta för kaffe nazisten

Min chef är som ett levande uppslagsverk när det handlar om kaffe. Jag beundrar verkligen hans kunskaper, och det är delvis därför jag står ut med honom (den andra anledningen är förstås att få andra står ut med mig). 

Vi har en kvinna som jobbar med oss, med sexton års erfarenhet av branschen där hon bl a avverkat kaffeinstansen Ginos nere i Fremantle. Hon gillar att prata. Mycket. De som känner mig från min tid på Amalias i Gränna tycker kanske att jag är en pratkvarn. Jag är blyg och tystlåten i jämförelse. 

När jag och min kollega avslutat ett skift nere i Fremantle, utlånade till en Recyclingmässa på The Esplanade, textade han och frågade om vi skulle mötas upp där nere för drinkar. När han till slut kommer, är det första han suckar: "Alltså, hon pratar ju om allt, med alla". Han såg gråhårig ut efter en vecka ensam med henne. 

Efter den veckan har det börjat regna pikar över henne. Så fort hon börjar prata om något är han snabb som en vessla att flika in: "Och när kommer kaffet in i berättelsen". Enligt min chef ska det helst bara pratas om kaffe i hans espressobar. Bara kaffe. Eller åtminstone kafferelaterade ämnen. Häromdagen fick vi en utskriven artikel från en Seattle-bloggare om hur en espressobar bör vara. 

David Schomer driver några espressobarer i den moderna kaffekulturens vagga Seattle. Hans artiklar är skrivna för allehanda nördtidningar och sidor som The Coffee Geek och liknande. Jag googlade upp honom och började läsa hans artiklar. Intressant, främst eftersom jag nu förstår vad min chef försöker göra. Han försöker innerligt att skapa en espressokultur, som jag undrar om lilla Perth är redo för. 

Enligt Schomer så ska kaffet tala för sig självt, och baristans jobb är, liksom vilket barjobb som helst, att se stammisarnas behov. Återigen, för att återkoppla till de som händelsevis känner till mig från Amalias i Gränna, så handlar det om att veta att Bengt vill ha sin Guinness på onsdag och sin Pilsner Urquell på fredag, att Jens dricker Spitfire, att Anette bara vill ha Falcon ur stora 50 cl flaskor (och att se till att gömma undan de få som finns kvar, även om hon bara dyker upp en gång i månaden, så att de finns just när hon vill ha dem). Bullen dricker bara Pilsner Urquell ur DAB-glas och Grännaskoleeleverna vill alltid ha Sambucan redo. 

Den som tror att en espressobar har mindre krav på sig tror fel. Det finns väldigt mycket att lära, särskilt eftersom varje espressobar har sin kultur. För att återgå till Schomer då, så menar han att kunden väljer just din espressobar av två anledningar, huvudsakligen för att ditt kaffe är det bästa samt det andra att du vet vad din kund kräver. Identifieringen med espressobaren sker alltså utifrån ett bekräftande av kundens önskemål och behov. 

Eftersom kaffe är främst en morgonritual, någon jämförde take-away-muggens framskridande i takt med att skottpengar på rökare blev vanligare som ett bevis på att vi har en liten napp eller teddybjörn med oss på morgonen på väg till jobbet, så är vi inte riktigt vid våra sinnens fulla bruk när vi beställer. Till skillnad från alkohol, där sinnena bedövas ju längre tid vi befinner oss i baren, så uppfattar kaffekonsumenten ett avsteg från den välbehövda shotens kvalitet som närmast en personlig förolämpning. 

Men å andra sidan...

Jag jobbade två dagar hos en bekant som serverade rent ut sagt vedervärdigt kaffe. Det var ändå en oändlig kö för kunderna att få denna koffeinkick tillfredsställd. Trots bristen på kvaliteten så återkom folk. Varför? För att killen som jobbat där i sju år visste vad alla hette i förnamn, hade ett återkommande skämt med nästan varje kund och visste hur de ville ha sitt kaffe (även om kaffekonnässansen hos kunden var skrämmande obefintlig). 

Det handlar alltså om att känna igen folk och att känna till deras önskemål. Vår pratglada kollega är inte överdrivet påstridig med vem som helst. Hon har sina pratstunder med vissa, med andra pratar hon väder och vind medan hon skummar deras kaffe. Alla nöjda alla glada. Utom chefen. 

Han menar att för stor personlighet leder till att folk dels kan tycka att det är jobbigt att komma ner om de förväntas hålla låda, dels förväntar sig någon slags rabatter för att de är stammisar. Well, på Amalias i Gränna..... 

Cafe 54, Perth

Jahaja, i City ligger ett kafé som fått en del uppmärksamhet, bl a av den lokale bloggaren Grendel som verkar tycka att precis alla kaféer som har Five Senses eller Fiori är toppen. 

Café 54 ligger mitt emot Miss Mauds hotell här i Perth, på Pier St om jag inte minns fel, och jag var där idag för att ta en fika i all min ensamhet. 

På frågan vad de har för kaffe var svaret att de hade en egen blandning från Five Senses, som innehöll bl a Capricorn Estate och inte helt oväntat PNG. Däremot är ju Capricorn Estate ett minst sagt otippat val, särskilt eftersom min chef tycker det är det värsta skit som någonsin funnits. Nåväl, sämre än Coffex kan det knappast vara. 

Jag fick en skön foccacia och en Voss Mineralvatten (norskt vatten i Australien minsann) tillsammans med min traditionella cappucino som jag använder som lackmustest för ett godkänt café. Själva serveringen av kaffet var det inget fel på (förrutom att jag redan fått mackan innan jag fick kaffet och vattnet), lagom med skum och hyfsad värme. Däremot smakade det inte ett skit (Capricorn Estate?). Mineralvattnet var toppen dock! 

Nåväl, jag undrar vad Grendel håller på med egentligen, eftersom mediokra kaffebarer får toppbetyg bara för att de har en viss kaffeleverantör. 

Innan jag hamnade på Cafe 54 var jag på en Japansk Téceremoni på japanska konsulatet i Perth. Mycket intressant! Två kvinnor i traditionella dräkter demonstrerade hur en téceremoni går till och det erbjöds dessutom att få gå en kurs fem gånger a 2 timmar. Jag har anmält intresse! 

Téceremonin är ursprungen från Zentraditionen, och det är mycket meditativt! Äntligen börjar jag få tillbaka mitt intresse för té!

Ny cupping

Idag var det cupping på jobbet igen. Drog dit min kamrat Mark, som är frikyrkopastor. Innan dess åkte vi upp på ett litet ärende i West Perth. Eftersom jag varit jäkligt syrlig över Epic Espressos kaffe trots att jag bara varit där en gång, beslöt vi oss för att göra ett försök. 

Jag beställde en traditionell cappucino i mid sized take away cup. Eftersom jag är lite petig, och eftersom den förra jag beställde mer eller mindre smakade mjölk, så undrade jag huruvida det vore klokt av mig att beställa en med en extra shot. Killen i kassan förklarade för mig att shotsen kunde vara lite olika starka beroende på dag, därför kunde min förra kaffe varit ett olycksfall i arbetet. Eh, är det inte därför man som barista ställer in malningsgraden på kaffekvarnen? Jävla nonsens. 

Jag betalade även min kamrats kaffe, eftersom han stod för parkeringslappen. Som en gest av stor grandeur. Två mellanstora kaffe, med en extra shot, gick lös på tio dollar (9.80 för att vara exakt). Nära nog 60 svenska spänn. Var det värt det? Well, Mark var lyrisk (men eftersom Epic är i händerna på pånyttfödda kristna kan jag förstå det), men jag kände mig rätt snuvad på att behöva hosta upp $5.30 för att få en anständig kaffe, när vi gör en liknande för $4 på Ristretto. Fast bättre. 

Idag hade min chef plockat in tre stycken egenrostade bönsorter. En från El Salvador, en från Yemen och en Yirgacheffe från Etiopien. Helt fantastiska! Som avrundning på en ganska skön cupping omgång, bjöd han deltagarna på en espresso gjord på El Salvador-bönorna. Helt sjukt bra! En sötma utan alltför mycket bitterhet i, knappt någon alls för att vara noga, och då var det en espresso och inte en ristretto. 

Jag har fortfarande inte fått min kaffemalare, men när jag får det ska jag minsann cuppa hemma!!  

Mona Lisa Latte art

Mona Lisa latte art är en skön pisstake på alla pretentiösa baristor där ute. 

Sunbeam

Så har jag då, av världens bästa vackraste och mest underbara fru i hela världen, fått en kaffemaskin. En Sunbeam, Paul Bassett signatur. 

Dock har jag inte fått den medföljande kaffekvarnen än. Därmed kan jag inte riktigt uppnå en bra crema på det färdigmalda kaffe jag nu har tillgång till. Men mjölken blir ju helt fantastisk!!

Vad jag gillar är att maskinen är i samma skala och tyngd som en professionell maskin, när det gäller "grouphead" och "handle" (Dolph Lundgren-varning... sorry). Fick med en helt värdelös tamper dock, så det får jag investera i. 

Tanken är att jag ska använda den att öva latte-art. Postar bilder senare! 

Två nya besök i centrala Perth

Hade vägarna förbi innerstaden på min lediga dag, och beslöt att med min fru besöka inte mindre än två etablissemang. Rättare sagt, ett söktes upp och ett hamnade vi bara på. 

Det första är ett ganska upphaussat ställe som heter Urbanistar, ligger bakom Kakulas Bros i Northbridge. Bland annat har den lokale bloggaren Grendel skrivit upp stället rätt rejält.

Ganska skön ambience, men den sömniga bruden som serverade och den sura baristan som såg allt annat än passionerad ut drog ner helhetsintrycket en del. 

Urbanistar använder Fiori, och jag tyckte att min cappucino smakade en smula bränd, men jag kan ha fel. Det var en bra kopp kaffe, men inget extravagant ärligt talat. Kan tänka mig att ge stället en eller två chanser till bara för att försäkra mig om att det inte var en dålig dag. 

Jag gillar dock att baristan placerat sig så att han kunde ha take away som en korvkiosklucka ut mot parkeringen. 

Gick sedan efter ett bankärende till ett fik som heter Rosso. Det ser rätt bra ut, lite "funky" så där (finns det ett värre uttryck än funky?). Vi käkade en smaskig Indien-inspirerad toast, men jag beställde en dubbel espresso som kom ut som en lungo. Eh? Mycket kostymfolk, eftersom den är belägen på St Georges Tce. Jag kan tänka mig att återvända för mackan och för den trevliga farbrorn som antagligen äger ställets skull, men påminn mig om att inte beställa kaffe där igen, snälla!

Kaffe värd att dricka i Perth.

Ristretto

Ok, jag är biased, eftersom jag jobbar där. Men vi finns i en liten food court mellan Hay Street och St Georges Tce precis före Kings Street. Vårt kaffe kommer från Five Senses och vi har coffee cupping, d v s avprovning inte helt olik vinprovning, varje fredag klockan 1.30. 

Till skillnad från många andra ställen, vi har nästan uteslutande take away, så måttar vi kaffet efter storlek. Om du beställer en liten latte får du en espresso (nära nog en ristretto t o m), om du beställer en medium får du en dubbel espresso och om du beställer en large får du två dubbla espresso. På andra ställen får man en enkel espresso i small och medium, medan du i large får en dubbel. Inte konstigt att det smakar mjölk med något brunt i. 

Velvet 

Ligger runt hörnet från oss, på Kings Street. En fantastiskt snygg coffee shop med frukost och lunch meny. Hit tog chefen för Java Joes mig för en kaffe när vi skulle löneförhandla, för att förklara vad han menade med bra kaffe. Det säger kanske mer om hur bra Velvet är än hur dåliga Java Joes är (men bra är de inte).  Velvet har en egen blandning från Five Senses som de säljer. Min tredje dag på Ristretto tog kaffet slut, p g a en miss hos leverantören, och vi fick springa dit och låna ett kilo för att kunna hålla maskinen igång. Genast tog jag och min kollega (chefen var i Melbourne) och gjorde oss varsin Velvet kaffe. Gott skit!

Zekka 

Ligger närmare Wellington street även den på Kings Street. Zekka är 50% cafe, 50% modebutik med väldigt exklusiva märken. Vi har lärt känna ägarna privat, de är supertrevliga hela bunten, och blev inbjudna till öppningsfesten där det bjöds friskt på skumpa! Skönt att vara på en tillställning där även männen klätt upp sig och inte dyker upp i flip flops och en Rip Curl t-shirt. 

Aaron, som driver cafet, köper in kaffe från Sydneys välkända Campos, ett cafe som började med att rosta för egenbruk för att därigenom kunna hålla kaffet dagsfärskt. Zekka är ensamma i Perth om att ha Campos, och det är riktigt bra. Dock inte lika bra som Five Senses om jag ska vara helt ärlig. 

Tiger Tiger

Ligger på Murray Street, inte långt ifrån Zekka och väldigt nära The Belgian Beer Cafe. Ärligt talat är det inte kaffet man går hit för, även om de lyckas rätt bra med sitt Fiori kaffe, utan för al frescon som ligger i en gränd och stämningen påminner rätt mycket om textilmuseumet i Barcelona. 

Duende

Är en restaurang och inget cafe, men bör ändå nämnas. De kör tapas på menyn, och i baren kan man välja att avnjuta en spansk sherry med lite ost om man vill det. Deras sommelier är en av Perths främsta och det märks på vinlistan. Vårt favorit vin, en zinfandel från Margaret River som heter Zinful, kostar 40 dollar vilket är billigt om man går ut och äter (flaskan kostar 25 dollar i butik). 

Men det var kaffet som överraskade. Inte helt ovanligt, oavsett var någonstans i värlen man befinner sig, så kan man avnjuta en perfekt middag, men lagom till efterrätten serveras man någon brun sörja i en kopp (eller ännu värre, en kopp bryggkaffe toppat med 80-talsfluff som man på menyn kallar cappucino). Så icke på Duende. Eftersom restaurangen har samma ägare som Little Creatures, har man en liten Fremantle touch, och kaffet kommer från en lokal rostare i just Freo. Tyvärr minns jag inte namnet. 

Menu on James

En bit utanför Perth, i Guildford närmare bestämt, ligger den här diamanten i en pöl av träck. Maten var enastående (de håller matlagningskurser, så det fattas bara annat), men kaffet var även det helt godkänt. Kommer från en rostare i Mt Lawley som heter Dark Star. Aldrig hört talas om innan, men jag ska givetvis kolla upp detta närmare. 

Epic Espresso

Mest känt av alla ställen, omhuldat av kaffe eliten i Perth, är Epic i West Perth. Jag ska sanning att säga endast varit där en gång, så mitt omdöme är kanske något att ta i. Stället drivs av born again christians, men det verkar vara mer en scientologystämning där inne när det gäller Epics förträfflighet (enligt egen utsago). Man har vunnit ett prestigefyllt turistpris tydligen och varit med på TV. Jag kan krasst konstatera att den medium sized traditional cappucino jag beställde i take away mugg visserligen hade en mycket fin textur på mjölken (de har två Synessomaskiner till hands), men det smakade mest mjölk. De har delstatssegraren i Latte Art som jobbar där också. 

Moore & Moore

ligger i Freo, och har blivit vårt favoritställe i Fremantle. Det är ett konstgalleri med ett cafe i al frescon. Beläget i ett gammalt hus, vilket skapar en skön kulturell stämning i unga Perth. Vi har varit där flera gånger, och när killen i keps gör kaffet (även min chef refererade till honom som han-med-kepsen, så det måste vara hans signum) är det riktigt bra. De använder Fiori som leverantör. När småbrudarna gör det var det på gränsen till mediokert, men det var inte direkt illa som det faktiskt kan vara på de flesta ställen. 

De har också ganska mycket vegetariskt att bjuda på. Konsten som hänger där kan vara alltifrån tonårsångest till riktigt bra grejor. Senast var Michael Whitehead där på väggen och det är nog länge sedan jag blivit så betagen av konst måste jag säga!

The Merchant on Beaufort

I ena änden av Beaufort street ligger The Merchant, en boutique deli med cafe. Mysigt, lite arty farty som min kamrat Rob skulle säga. Liksom Velvet har de en egen Five Senses blandning, som min fru säger får kaffet att smaka lite ost. Jag förstår vad hon menar, utan att tycka att det är en dålig smak (jag tror inte hon menade det som något dåligt heller). Min kamrat Mark har uttryckt en oro för att han ska upplevas som en stalker på The Merchant eftersom han ständigt frågar efter den unge killen som är barista. Nu är det så att Mark är lika petig som jag med kaffet, och den unge killen är han som gör kaffet riktigt bra. Lite som Moore&Moore, när småtjejerna gör det blir det inte lika bra. Även andra Mt Lawley:iter jag pratat med säger samma sak. 

En annan rolig sak med The Merchant är att de har en del roliga viner man kan få tag i. Bland annat har jag letat mig blå efter Flying Fishes "The Italian Job", ett vin bestående enbart av typiska italienska druvor. Den fanns, naturligtvis, på The Merchant. Dumsnutarna som jobbar på Flying Fish, en vinproducent i Margaret River, befann sig på vin och matmässan här i Perth för några månader sedan. Min chef släpade med mig dit eftersom han representerar Sunbeam, och vi blev insläppta av ingen mindre än Paul Bassett. Nåväl, för att göra en lång historia kort, så fanns Flying Fish på plats. De hade med sig alla sina sorter. Jag smakade The Italian Job, eftersom det var den jag var intresserad av och läst mest om i alla vintidningar här i Perth. Jag frågade om jag kunde köpa loss några flaskor (de är billiga, runt 20 dollar rrp), men de hade inga med sig. Smart svar nummer 1. Jag frågade då vart någonstans i Perth man kan köpa vinet. Smart svar nummer 2 var att de endast har den på sin Cellar Door. Som om man bränner ner till Margaret River för att köpa en flaska vin. Tjoflöjt. 

Cantina 663

På andra sidan Beaufort Street, vi pratar longitud nu och inte latitud, så ligger Cantina 663, ett ganska nyöppnat ställe. Maten är ok, ganska typisk WA-meny, men kaffet är riktigt bra. Thomas, som är barista där, gör riktigt snygga och välsmakande cappucinos på Fiori bönorna. Han berättade att de funderat på att ha en separat espressoblandning också, så jag hoppas att det blir så. 

Ett varningens ord. 

Det finns en hel del ställen som anses bra och populära, men kaffet är minst sagt mediokert. 

Soto

Ligger mitt emot The Merchant på Beaufort Street (eller Boffan som vi säger). De har, enligt min fru, goda linsburgare. Min chef jobbade här ett tag och har berättat att det är allt annat än gemytligt bakom kulisserna. Framförallt var Soto ett ställe att bli sedd på för några år sedan, men har blivit sämre med åren. De spelar för hög musik och deras kaffe, från Essenza, är mediokert. 

Exomod

Enligt en säker källa beror din kaffeupplevelse helt och hållet på om en viss tjej jobbar där eller inte. Om denne jobbar, jag vet ej hennes namn, så får du tydligen ditt kaffe precis som du vill ha det. Tydligen jobbade hon inte vid mitt besök, för jag fick en skållad cappucino med choklad på, trots att jag bad om det diametralt motsatta. Det är en trevlig lokal dock. Tydligen jobbar det en svensk tjej där också, men eftersom jag inte är stammis känner jag inte till närmare detaljer om detta. Läser du detta, hör av dig vet jag!

Coode Street Cafe

Jättegod frukost, och om den lite större äldre kvinnan jobbar får du ett riktigt bra Fiorikaffe. Men det kan lätt bli stökigt och en av servitörerna har en direkt otrevlig attityd. Och kaffet är mediokert utan kvinnan. Ett stort plus är att de tillhandahåller vatten ur en vattenrenare. Det har man inte ens på Velvet, vilket är en liten skandal. 

Greens och Cafe 131 

som båda ligger i Leederville och båda har samma ägare, har mediokert kaffe, schyssta bakverk men en emellanåt riktigt rutten attityd. Speciellt Greens har en barista som ser ut som en barbiedocka och är riktigt blond emellanåt. 

Mia Cafe och 9th Avenue

Båda ligger på vår hemmaturf i Inglewood. Standard menyer. Ninth skryter om att de har Lavazzakaffe, vilket i Australien är ungefär som att skryta om att man har Zoegas. Mia Cafe har liksom Soto Essenza. 

Mia Cafe har faktiskt en del goda bakverk, och jag brukar gå dit med mitt barn innan hon går på Capoeira. En gång beställde jag en traditionell machiato och var riktigt nöjd med resultatet. De flesta andra gånger är det rent ut sagt bedrövligt kaffe. En av baristorna är nykristen och påminner i sitt utseende väldigt mycket om den mest nykristne baristan på Epic. Han är extremt dryg. Även det ett drag han delar med sin trosbroder. 

Som ett brev på posten

Idag kom så mitt efterlängtade paket från Five Senses. På deras hemsida kan man beställa färskrostat (och därefter, om man så önskar, färskmalet) kaffe av alla de slag. 

Five Senses startades av en missionär som bott på Papua/Nya Guinea. Själva filosofin är att hålla sig nära sina leverantörer av kaffe, så att man kan dels följa kvaliteten av kaffet, men också för att kunna se att man inte har sweatshops på sin plantage. Fiori har ett liknande initiativ, kan tilläggas som en parantes, där man håller framförallt en odlare från Honduras väldigt nära sig. Har inte haft tillfälle att smaka kaffet än dock. 

På Fresh Provisions, där jag tillbringat fyra månader på nattetid, säljer man en viss variation av Five Senses kaffe, men inte alla single origins bönor. När vi precis flyttade hit så började jag köpa Intense Roast som, kan skönjas av namnet, har en riktigt intensiv smak. Eftersom jag inte haft råd att köpa en ny espressomaskin så får jag nöja mig med en mochabryggare (inköpt på the Re Store i Leederville för en hutlös summa). 

På senare tid har jag dock skiftat över till en nära på lika intensivt smakande, men viktigare nog ekologisk, blandning som heter Organic Fresh. Men eftersom jag är en riktig kaffetönt vill jag naturligtvis utveckla mina sinnen och idag damp det alltså ner tre stycken intressanta påsar (plus en tepåse med te från PNG). 

Den första var Yergecheffe, ett kaffe från Etiopien som man, om jag inte minns fel, lyckats lägga copyright på namnet, så att odlarna i Etiopien kan ta ut ett högre pris eftersom bönan därmed fått en högre status (fråga mig inte hur det funkar, jag är kaffetönt, inte ekonom). Min chef använder rätt mycket Yergecheffe som vår espressoböna, och den är fantastisk! Jag återkommer med närmare utlägg senare. 

Den andra var en blandning som heter Johnny Cash. Johnny är namnet på den amerikanske baristan på Velvet här i stan (Kings Street, förutom oss det bästa stället för en kopp kaffe i stan), som tagit fram blandningen inför en barista-comp. När jag mötte honom och påtalade detta, svarade han lite upprört att man ändrat i hans blandning och att han inte längre står för den. Nåväl, jag har svårt att tro att den är dålig. Får återkomma med rapport. 

Sist men inte minst, är något så annorlunda som en australiensisk single origin böna från The Capricorn Region, kallad helt enkelt för The Capricorn Estate. Den hade en relativt mild arabica smak, lite toffee fudge aktig. Jag tror den är en bra espressoböna, men i mjölk försvann den nästan. Nåja, man kanske inte ska dra alltför stora slutsatser av handvispad mjölk och kaffe framvunnet ur en stove-top!?

Jag tycker Five Senses intiativ är strålande hur som helst, och om jag inte minns fel så har Johan&Nyström något liknande system. Eller minns jag fel? Kaffe färskrostat i brevlådan är en mänsklig rättighet!

Händelse på Ristretto en måndag

Min chef är lite av en kaffesnobb. Han är minst sagt lite petig med vad kaffe är för något. Dessutom kan han vara lite lynnig. Idag var han mer än lite lynnig, och stod och var passiv medan jag och min kollega gjorde kaffe. Min kollega tog upp en beställning från ett medelålders par. De verkade vara turister, men visste väl hur de ville ha sitt kaffe antar jag. 

Den märkliga beställningen min kollega tog upp var en espresso i keramikkopp, samt en skummad mjölk och en espresso i en take away kopp. När vi frågade varför, sa hon att hon ville ha en svag latte (jag antar att hon ville ha en latte macchiato, men göra den själv). Min kollega försökte snabbt förklara för mig hur vi skulle verkställa ordern, när min chef bryter in...

- Alltså, det här är inte Gloria Jeans. Om ni beställer en svag latte, får ni en svag latte. 

Situationen blir lätt tryckt och jag stänger av öronen för att slippa höra. Sedan vänder han sig till oss och säger något i stil med att vi aldrig ska ta emot sådana order. Vill de ha espresso får de gärna dricka den vid disken, vill de ha en svag latte får de gärna beställa en sådan, men att lämna kunden att söla ner själva, det är oacceptabelt. Typ. 

Vi får kompensera den lilla egenheten med överdriven vänlighet när vi levererar kaffet till kunden. När de går ropar min chef. 

 - Tack för det! Enjoy those.... wierdos!

Kaffe i Australien vs. Sverige.

När vi flyttade till Australien hade jag redan haft kontakt med en juicebar/kaffebar som heter Java Juice har i stan. Ägaren ville ha mig som manager för en av barerna, och jag skulle ge mig in på en mer grundlig kaffeupplevelse. Tyvärr var fokus 95% på juice, vilket gav mig avsmak. Inget fel på juice, men det var inte det jag flyttade till Australien för att lära mig. 

Men några kulturella skillnader lärde jag mig dock angående kaffet här. Många gillar sitt kaffe skitvarmt. Jag menar inte varmt, jag menar skitvarmt. Skållat. Vilket för mig var en chock, eftersom det är så varmt här på sommaren. Kaffe ska inte vara varmare än 65 grader när det serveras, helst i mitt tycke inte varmare än 60 grader. 

Java Juice har några kalla kaffedrinkar, och serverar alla sina shots som single shots, och de behåller därför de rester som inte används till de kalla kaffedrinkarna. En slags ekonomi i det hela antar jag. Men en single shot är alldeles för lite kaffe, vilket leder till två möjliga slutsatser. Antingen gillar folk här sitt kaffe svagt, eller så vet de bara inte vart de ska hitta bättre kaffe. 

Om man ska våga sig på en jämförelse mellan Stockholm och Perth, så är kaffet i Stockholm av mer jämn kvalitet och bättre överlag. Däremot finns det färre riktigt riktigt bra cafeer i Stockholm om man jämför med Perth. I Stockholm om man vill ha riktigt bra kaffe finns det två ställen att gå till, Upper Queen Street eller Zanzibar. Sosta är helt ok, men har en fruktansvärd attityd. När jag jobbade på Hornstull brukade jag beställa en cappucino till frukost på Cinnamon, vilket är både billigt och bra. 

En fingervisning om det är bra eller dåligt kaffe på stället man beställer är att kolla vilken leverantör av kaffe de har. Johan & Nyström är bästa kvalitet, helt klart. Deras Isolablandning är enormt bra! Har de Zoega kan du nog vända i dörren, eller beställa te. Kahls är stort hos s k kaffekonnässörer. För mig är deras glansperiod förbi. De är kort sagt omsprungna. 

Här i Australien är det samma sak egentligen. Om du kommer till Perth på besök finns det två stycken leverantörer/roasters du ska fråga efter och det är först och främst Five Senses från Rockingham. Har de Fiori kan de ha bra kaffe, men våga inte hoppas fullt ut. 

Det finns naturligtvis undantag. Men om man tittar på de absolut bästa fiken i CBD så har Velvet och Ristretto Five Senses medan Tiger Tiger har Fiori. Zekka, som jag anser har fått oförtjänt mycket uppmärksamhet för sitt kaffe och alltför mycket tonvikt på modeavdelningen, använder Sydneys mycket kända Campos, vilket från början är ett cafe som endast rostade för husbruk, men som sedan började sälja till andra cafeer när det började gå riktigt bra. 

Turister som kommer till Perth har förstås hört talas om den berömda Cappucinostripen i Fremantle, men det är i stort sett bara för turister. Den legendariska instansen Ginos har för länge sedan passerat bäst före datum. Fremantle åker man inte till för kaffet, utan för microbryggt öl, antingen från Little Creatures, eller från Sail & Anchor. Little Creatures har en ganska fin liten menu också och en rätt skön atmosfär. 

Men den verkliga kaffestrippen ligger egentligen i Leederville, även om kvaliteten på kaffet är sisådär. Jag försökte i all vänlighet föra en konversation med en kvinnlig barista på Greens om hon kunde tala om för mig varför man i Australien lagt sig till med ofoget att ha choklad på cappucinon som standard. Hon svarade extremt snorkigt att det är så en äkta cappucino serveras. Jag svarade att det är bara i Australien man har den åsikten och att cappucinon härstammar från Italien, inte Australien. Hon närmast skrek att det inte bara vara i Australien, utan i England också!! 

[ironi]Ja, det är ju till England man åker för att dricka kaffe och vin vad jag förstår.[/ironi]

Gränna

I Gränna finns två fik. Det ena heter helt naturligt Fiket, vilket är ett 50tals nostalgiskt ställe med en jukebox som inte funkar. Det är fruktansvärt dyrt, och om vi fokuserar på kaffet så har de igengrodda mjölkrör, antagligen inte dagsfärskt utan från hela månaden. Needless to say så är kvaliteten på kaffet bland det värsta du kan tänka dig.

Det andra stället heter Haglunds, och deras kaffe har jag till dags datum inte ens brytt mig om att smaka, varför vet jag ärligt talat inte. Deras brödsortiment är billigare och trevligare än Fikets, men själva inredningen på stället för tankarna mer åt ålderdomshem än till cafe. Synd, för Haglunds förlorar i längden på det, trots att de är mer prisvärda och trevligare (jag pratar lågsäsong nu, för högsäsong kan du ha unga trevliga människor som jobbar på Fiket, eller tonåringar som skiter blankt i dig). 

Själv jobbade jag på Amalias i Gränna hos ett brittiskt par. De hade köpt stället av ägarna till Fiket, ett strävsamt par vars största kulturbidrag till Gränna och matkulturen i Sverige är det s k Grännaknäcket som de snott ur någon Året Runt tidning och gjort en makalös marketing kring. Vårt kaffe bestod av bryggkaffe. Äckligt sådant dessutom. Min enda lösning, eftersom vi flyttat från Jönköping till Gränna vid det här laget, var att skaffa en egen maskin. Jag köpte en Isomac från OnOff i Jönköping. 

Nackdelen med Jönköpingstrakten är att det inte finns några riktigt bra kaffeintresserade fik. Under ett års tid kunde kaffeintresserade ta sig in till Jönköping för att besöka Salotto 23, ägt av två killar från Göteborg med italienskt blod i ådrorna. De bjöd på fantastiskt kaffe, det bästa jag druckit söder om Stockholm! Sedan sålde de stället och inget var sig likt längre. 

Så mitt kaffeintresse fick jag ha för mig själv, eftersom fokus nu låg på Pubverksamhet med öl som främsta inriktning. Amalias hade, när jag jobbade där, Grännas mest intressanta utbud av fatöl. Vår leverantör var Carlsberg och Bibendum, vilka tillgodosåg oss med Carlsberg Export, Hof, Staropramen, Guinness och Tetleys, samt det indiska ölet Cobra. Mycket bra! Staropramen bytte jag såsmåningom, under stor protest från ortsbefolkningen, ut mot Pilsner Urquell och Tetleys fick bytas ut mot Spitfire, vilket var en succe. Cobra försvann på grund av inkompetens hos den enskilda leverantören (varken Bibendum eller Carlsberg). Synd, för det var nog det mest intressanta öl som någonsin passerat Gränna. 

Som jag nämnde tidigare ägdes Amalias tidigare av ägarna till Fiket. De hade under deras period haft mer en kaffeprägel på stället och med jämna mellanrum damp det ner erbjudanden från Arla om att gå kurser hos Beige, deras motsvarighet till en barista akademi. 

Jag tänkte inte mycket på det, utan gick en privat kurs på Stockholms antagligen absolut bästa fik, Upper Queen Street, tillsammans med min svägerska som jag också jobbat tillsammans med på Laguna. Sedan gick vi till Elverket och övade på maskinen där lite grann, men eftersom jag bodde i Gränna fanns ingen annan möjlighet att öva än på min Isomac hemma. Alla som har en hemmamaskin och jobbar med en professionell dito vet att det är en ganska stor skillnad. 

Till slut tog jag och min fru chansen när Amalias blev inbjudna till Beige att gå kursen. Intressant skillnad mellan Australiens krav och Sveriges är att för att gå vidare på Beiges kurser måste man ha tävlat. Man kan inte köpa sig den platsen. För Australien finns inget sådant krav. Jag vet inte vad som är bäst, jag konstaterar bara. Däremot måste jag säga att kursupplägget var betydligt omodernare än i Australien. Man går igenom grunderna för kaffet och för baristans roll, men knappt någon hands on training alls, vilket gör att någon som gör kaffe fel i sin heltidsroll som barista kan gå kursen och inte få veta hur fel denne gör förrän det är dags att tävla. 

Vissa moment anser man i Australien att baristan är förbi vid det här laget. Bland annat så knackar man inte baksidan av tampern för att kollapsa kaffet, utan man tampar hela dosan mot t ex malmaskinens trumma. När jag frågade varför, svarade Ben som är huvudtränare på The Barista Academy att man funnit att det varken gör till eller från, att de få korn av kaffe som kan felplaceras om man inte gör det, knappast kommer påverka smaken. När jag påpekade att Paul Bassett, världsmästare vid World Barista Championship 2002 och superkändis här i Australien, gör så, flinade bara Ben och sa: "I know... I don t know why though". Jag vet varför. Svaret är egentligen mycket enkelt, och Ben vet ju det också. Gamla vanor är seglivade, och det viktigaste för en barista är att man är konsekvent i sin teknik. Man håller sig till det som funkar helt enkelt, och för Mr Bassett så har han säkert en gång lärt sig att knacka med tamperns baksida. Den gamla hunden och sittandet, ni vet....

Jag var till slut så jäkla trött på att jobba med alkohol, framförallt arbetstiderna det innebär, att jag beslutade mig för att ge mig in i kaffesvängen när jag flyttade till Australien. 

Mitt första kaffejobb

Det var nog inte förrän vi flyttade till Jönköping som jag blev helt fast i kaffeträsket dock. Mitt första kaffejobb var på Laguna Cafe i Gränna Hamn. Ägaren, Bobby, hade en Brasilia maskin som var rätt skräckinjagande. Även om vi inte sålde vansinniga mängder kaffe, hade vi alltid kaffet färdigmalet i trumman (vi malde alltså inte på order). En cappucino serverades i enorma koppar från IKEA och dekorerades med en kanelrand (eller var det choklad?). Creman på espresson var obefintlig, och själv drack Bobby helst något han kallade lungo, vilket var att han körde ut kaffe två gånger genom samma filter. Jag ryser vid tanken. 

Självklart var mjölkskumningsröret helt igengeggat av mjölk och mjölken helt bränd. Skumningstekniken var heller inte befintlig. Jag jobbade där en sommar senare, och då ville han ta betalt för ett glas vatten. Han hade också bytt ut kaffemalningsmetoden. Istället för att ha Kahls Kaffe så låg det bönor i behållaren, så alla kunde se att vi "använde" vår malmaskin, men vi fyllde på med färdigmalet Musettikaffe i själva trumman. Det är inget fel med Musetti. Faktum är att Musetti antagligen är det mest prisvärda kaffet du kan köpa i Sverige för hemmabruk. Men det är inget jag själv skulle vilja betala 20 kronor för att få i en liten liten kopp utan tillstymmelse till crema (ok, lite crema blir det eftersom det är en ganska hög robustaprocent i Musetti vad jag förstår, därav priset). 

När jag lämnade Laguna, innan säsongen kickade igång, hade jag redan blivit lite av en kaffesnobb. Tillfälligt lämnade jag dock kaffevärlden och gick in i barsvängen istället. 

Hur jag började med Kaffe

Vi får backa bandet några år. Närmare bestämt till 1993. Jag jobbade på Kungsörnen i Järna, i muslifabriken. Ni som känner mig minns säkert vad jag pratar om. 

Jag har så länge jag kan minnas druckit kaffe. Den klassiska bryggarvarianten naturligtvis, på typiskt svenskt vis. På den tiden drack jag alltid kaffe svart och utan socker. Te däremot drack jag alltid med en skvätt mjölk och lite socker (en sked ungefär). Men kaffe har ända tills jag började jobba på Kungsörnen varit något man drack i sällskap med mina föräldrar. Väl på Kungsörnen började jag storkonsumera. På en dag drack jag ungefär 18 koppar bryggkaffe. En dag blev jag sjukskriven och under den vecka jag var hemma drack jag nog inte en droppe kaffe, bara te. Så när jag kom tillbaka till jobbet och bäljade i mig min första kanna, så fick jag ett märkligt tryck över bröstet. Sedan den dagen rörde jag inte kaffe på många många år. 

Efter att min dotter föddes började jag och min fru så sakteliga ge oss i kast med kaffet igen. Jag hade en period när jag satt i spärr på Tunnelbanan då jag drack Gevalias färdiga pulver med Irish Cream latte som man blandade med vatten. Mest för att hålla mig vaken, men också för att det faktiskt var gott. Jag minns att min fru och jag gjorde något tafatt försök att blanda cappucinoglass med nescafe runt 2001 i ett kök i Eskilstuna. Det var väl sådar....

Det finns som sagt tillfällen då jag druckit kaffe mellan 1993 och 2001, men endast tillfälligt. Till exempel när det vid något tillfälle funnits läge att göra hemgjorda Irish Coffee på sketen whisky och perkulatorkaffe. Jag vill minnas att jag körde fegisvarianten några gånger på Baileys och perkulatorkaffe. 

Jag minns när jag bestämde mig för att faktiskt börja dricka kaffe igen. Det var på Coffeehouse By George i Eskilstuna 2001, då jag var trött på att beställa te och min fru hade börjat dricka kaffe. På den tiden såg latten ut som en typisk svensk kafe latte. Högt glas med espresso i, en herrans massa mjölk samt en till två centimeter krage av vitt mjölkskum. Men det smakade fantastiskt tillsammans med deras vegetariska toast, som är en av mycket få saker jag saknar med vår tid i Eskilstuna. 

Sakta men säkert började jag ge mig i kast med kaffedrickandet. Och nu är jag fast.  

Välkommen!

 Jag är en pojke på snart 34 år som bor i Perth. Vi flyttade hit i januari 2008 med tanken att börja ett nytt liv. Framförallt var jag sugen på att seriöst ge mig i kast med kaffeindustrin. Jag kommer att behandla min resa här, samt delge andra intryck av den här kontinenten för den som är intresserad. 

För närvarande jobbar jag som barista på Ristretto här i Perths CBD (Central Banking District), ett av de absolut bästa ställena att besöka om man är seriöst intresserad av kaffe. Emanuele som driver stället är en eldsjäl som tar sitt yrke väldigt seriöst, vilket naturligtvis färgar min syn på hur kaffe ska se ut och behandlas. Vi kommer till det senare.