Vi har en kvinna som jobbar med oss, med sexton års erfarenhet av branschen där hon bl a avverkat kaffeinstansen Ginos nere i Fremantle. Hon gillar att prata. Mycket. De som känner mig från min tid på Amalias i Gränna tycker kanske att jag är en pratkvarn. Jag är blyg och tystlåten i jämförelse.
När jag och min kollega avslutat ett skift nere i Fremantle, utlånade till en Recyclingmässa på The Esplanade, textade han och frågade om vi skulle mötas upp där nere för drinkar. När han till slut kommer, är det första han suckar: "Alltså, hon pratar ju om allt, med alla". Han såg gråhårig ut efter en vecka ensam med henne.
Efter den veckan har det börjat regna pikar över henne. Så fort hon börjar prata om något är han snabb som en vessla att flika in: "Och när kommer kaffet in i berättelsen". Enligt min chef ska det helst bara pratas om kaffe i hans espressobar. Bara kaffe. Eller åtminstone kafferelaterade ämnen. Häromdagen fick vi en utskriven artikel från en Seattle-bloggare om hur en espressobar bör vara.
David Schomer driver några espressobarer i den moderna kaffekulturens vagga Seattle. Hans artiklar är skrivna för allehanda nördtidningar och sidor som The Coffee Geek och liknande. Jag googlade upp honom och började läsa hans artiklar. Intressant, främst eftersom jag nu förstår vad min chef försöker göra. Han försöker innerligt att skapa en espressokultur, som jag undrar om lilla Perth är redo för.
Enligt Schomer så ska kaffet tala för sig självt, och baristans jobb är, liksom vilket barjobb som helst, att se stammisarnas behov. Återigen, för att återkoppla till de som händelsevis känner till mig från Amalias i Gränna, så handlar det om att veta att Bengt vill ha sin Guinness på onsdag och sin Pilsner Urquell på fredag, att Jens dricker Spitfire, att Anette bara vill ha Falcon ur stora 50 cl flaskor (och att se till att gömma undan de få som finns kvar, även om hon bara dyker upp en gång i månaden, så att de finns just när hon vill ha dem). Bullen dricker bara Pilsner Urquell ur DAB-glas och Grännaskoleeleverna vill alltid ha Sambucan redo.
Den som tror att en espressobar har mindre krav på sig tror fel. Det finns väldigt mycket att lära, särskilt eftersom varje espressobar har sin kultur. För att återgå till Schomer då, så menar han att kunden väljer just din espressobar av två anledningar, huvudsakligen för att ditt kaffe är det bästa samt det andra att du vet vad din kund kräver. Identifieringen med espressobaren sker alltså utifrån ett bekräftande av kundens önskemål och behov.
Eftersom kaffe är främst en morgonritual, någon jämförde take-away-muggens framskridande i takt med att skottpengar på rökare blev vanligare som ett bevis på att vi har en liten napp eller teddybjörn med oss på morgonen på väg till jobbet, så är vi inte riktigt vid våra sinnens fulla bruk när vi beställer. Till skillnad från alkohol, där sinnena bedövas ju längre tid vi befinner oss i baren, så uppfattar kaffekonsumenten ett avsteg från den välbehövda shotens kvalitet som närmast en personlig förolämpning.
Men å andra sidan...
Jag jobbade två dagar hos en bekant som serverade rent ut sagt vedervärdigt kaffe. Det var ändå en oändlig kö för kunderna att få denna koffeinkick tillfredsställd. Trots bristen på kvaliteten så återkom folk. Varför? För att killen som jobbat där i sju år visste vad alla hette i förnamn, hade ett återkommande skämt med nästan varje kund och visste hur de ville ha sitt kaffe (även om kaffekonnässansen hos kunden var skrämmande obefintlig).
Det handlar alltså om att känna igen folk och att känna till deras önskemål. Vår pratglada kollega är inte överdrivet påstridig med vem som helst. Hon har sina pratstunder med vissa, med andra pratar hon väder och vind medan hon skummar deras kaffe. Alla nöjda alla glada. Utom chefen.
Han menar att för stor personlighet leder till att folk dels kan tycka att det är jobbigt att komma ner om de förväntas hålla låda, dels förväntar sig någon slags rabatter för att de är stammisar. Well, på Amalias i Gränna.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar