Gränna

I Gränna finns två fik. Det ena heter helt naturligt Fiket, vilket är ett 50tals nostalgiskt ställe med en jukebox som inte funkar. Det är fruktansvärt dyrt, och om vi fokuserar på kaffet så har de igengrodda mjölkrör, antagligen inte dagsfärskt utan från hela månaden. Needless to say så är kvaliteten på kaffet bland det värsta du kan tänka dig.

Det andra stället heter Haglunds, och deras kaffe har jag till dags datum inte ens brytt mig om att smaka, varför vet jag ärligt talat inte. Deras brödsortiment är billigare och trevligare än Fikets, men själva inredningen på stället för tankarna mer åt ålderdomshem än till cafe. Synd, för Haglunds förlorar i längden på det, trots att de är mer prisvärda och trevligare (jag pratar lågsäsong nu, för högsäsong kan du ha unga trevliga människor som jobbar på Fiket, eller tonåringar som skiter blankt i dig). 

Själv jobbade jag på Amalias i Gränna hos ett brittiskt par. De hade köpt stället av ägarna till Fiket, ett strävsamt par vars största kulturbidrag till Gränna och matkulturen i Sverige är det s k Grännaknäcket som de snott ur någon Året Runt tidning och gjort en makalös marketing kring. Vårt kaffe bestod av bryggkaffe. Äckligt sådant dessutom. Min enda lösning, eftersom vi flyttat från Jönköping till Gränna vid det här laget, var att skaffa en egen maskin. Jag köpte en Isomac från OnOff i Jönköping. 

Nackdelen med Jönköpingstrakten är att det inte finns några riktigt bra kaffeintresserade fik. Under ett års tid kunde kaffeintresserade ta sig in till Jönköping för att besöka Salotto 23, ägt av två killar från Göteborg med italienskt blod i ådrorna. De bjöd på fantastiskt kaffe, det bästa jag druckit söder om Stockholm! Sedan sålde de stället och inget var sig likt längre. 

Så mitt kaffeintresse fick jag ha för mig själv, eftersom fokus nu låg på Pubverksamhet med öl som främsta inriktning. Amalias hade, när jag jobbade där, Grännas mest intressanta utbud av fatöl. Vår leverantör var Carlsberg och Bibendum, vilka tillgodosåg oss med Carlsberg Export, Hof, Staropramen, Guinness och Tetleys, samt det indiska ölet Cobra. Mycket bra! Staropramen bytte jag såsmåningom, under stor protest från ortsbefolkningen, ut mot Pilsner Urquell och Tetleys fick bytas ut mot Spitfire, vilket var en succe. Cobra försvann på grund av inkompetens hos den enskilda leverantören (varken Bibendum eller Carlsberg). Synd, för det var nog det mest intressanta öl som någonsin passerat Gränna. 

Som jag nämnde tidigare ägdes Amalias tidigare av ägarna till Fiket. De hade under deras period haft mer en kaffeprägel på stället och med jämna mellanrum damp det ner erbjudanden från Arla om att gå kurser hos Beige, deras motsvarighet till en barista akademi. 

Jag tänkte inte mycket på det, utan gick en privat kurs på Stockholms antagligen absolut bästa fik, Upper Queen Street, tillsammans med min svägerska som jag också jobbat tillsammans med på Laguna. Sedan gick vi till Elverket och övade på maskinen där lite grann, men eftersom jag bodde i Gränna fanns ingen annan möjlighet att öva än på min Isomac hemma. Alla som har en hemmamaskin och jobbar med en professionell dito vet att det är en ganska stor skillnad. 

Till slut tog jag och min fru chansen när Amalias blev inbjudna till Beige att gå kursen. Intressant skillnad mellan Australiens krav och Sveriges är att för att gå vidare på Beiges kurser måste man ha tävlat. Man kan inte köpa sig den platsen. För Australien finns inget sådant krav. Jag vet inte vad som är bäst, jag konstaterar bara. Däremot måste jag säga att kursupplägget var betydligt omodernare än i Australien. Man går igenom grunderna för kaffet och för baristans roll, men knappt någon hands on training alls, vilket gör att någon som gör kaffe fel i sin heltidsroll som barista kan gå kursen och inte få veta hur fel denne gör förrän det är dags att tävla. 

Vissa moment anser man i Australien att baristan är förbi vid det här laget. Bland annat så knackar man inte baksidan av tampern för att kollapsa kaffet, utan man tampar hela dosan mot t ex malmaskinens trumma. När jag frågade varför, svarade Ben som är huvudtränare på The Barista Academy att man funnit att det varken gör till eller från, att de få korn av kaffe som kan felplaceras om man inte gör det, knappast kommer påverka smaken. När jag påpekade att Paul Bassett, världsmästare vid World Barista Championship 2002 och superkändis här i Australien, gör så, flinade bara Ben och sa: "I know... I don t know why though". Jag vet varför. Svaret är egentligen mycket enkelt, och Ben vet ju det också. Gamla vanor är seglivade, och det viktigaste för en barista är att man är konsekvent i sin teknik. Man håller sig till det som funkar helt enkelt, och för Mr Bassett så har han säkert en gång lärt sig att knacka med tamperns baksida. Den gamla hunden och sittandet, ni vet....

Jag var till slut så jäkla trött på att jobba med alkohol, framförallt arbetstiderna det innebär, att jag beslutade mig för att ge mig in i kaffesvängen när jag flyttade till Australien.