Kaffe värd att dricka i Perth.

Ristretto

Ok, jag är biased, eftersom jag jobbar där. Men vi finns i en liten food court mellan Hay Street och St Georges Tce precis före Kings Street. Vårt kaffe kommer från Five Senses och vi har coffee cupping, d v s avprovning inte helt olik vinprovning, varje fredag klockan 1.30. 

Till skillnad från många andra ställen, vi har nästan uteslutande take away, så måttar vi kaffet efter storlek. Om du beställer en liten latte får du en espresso (nära nog en ristretto t o m), om du beställer en medium får du en dubbel espresso och om du beställer en large får du två dubbla espresso. På andra ställen får man en enkel espresso i small och medium, medan du i large får en dubbel. Inte konstigt att det smakar mjölk med något brunt i. 

Velvet 

Ligger runt hörnet från oss, på Kings Street. En fantastiskt snygg coffee shop med frukost och lunch meny. Hit tog chefen för Java Joes mig för en kaffe när vi skulle löneförhandla, för att förklara vad han menade med bra kaffe. Det säger kanske mer om hur bra Velvet är än hur dåliga Java Joes är (men bra är de inte).  Velvet har en egen blandning från Five Senses som de säljer. Min tredje dag på Ristretto tog kaffet slut, p g a en miss hos leverantören, och vi fick springa dit och låna ett kilo för att kunna hålla maskinen igång. Genast tog jag och min kollega (chefen var i Melbourne) och gjorde oss varsin Velvet kaffe. Gott skit!

Zekka 

Ligger närmare Wellington street även den på Kings Street. Zekka är 50% cafe, 50% modebutik med väldigt exklusiva märken. Vi har lärt känna ägarna privat, de är supertrevliga hela bunten, och blev inbjudna till öppningsfesten där det bjöds friskt på skumpa! Skönt att vara på en tillställning där även männen klätt upp sig och inte dyker upp i flip flops och en Rip Curl t-shirt. 

Aaron, som driver cafet, köper in kaffe från Sydneys välkända Campos, ett cafe som började med att rosta för egenbruk för att därigenom kunna hålla kaffet dagsfärskt. Zekka är ensamma i Perth om att ha Campos, och det är riktigt bra. Dock inte lika bra som Five Senses om jag ska vara helt ärlig. 

Tiger Tiger

Ligger på Murray Street, inte långt ifrån Zekka och väldigt nära The Belgian Beer Cafe. Ärligt talat är det inte kaffet man går hit för, även om de lyckas rätt bra med sitt Fiori kaffe, utan för al frescon som ligger i en gränd och stämningen påminner rätt mycket om textilmuseumet i Barcelona. 

Duende

Är en restaurang och inget cafe, men bör ändå nämnas. De kör tapas på menyn, och i baren kan man välja att avnjuta en spansk sherry med lite ost om man vill det. Deras sommelier är en av Perths främsta och det märks på vinlistan. Vårt favorit vin, en zinfandel från Margaret River som heter Zinful, kostar 40 dollar vilket är billigt om man går ut och äter (flaskan kostar 25 dollar i butik). 

Men det var kaffet som överraskade. Inte helt ovanligt, oavsett var någonstans i värlen man befinner sig, så kan man avnjuta en perfekt middag, men lagom till efterrätten serveras man någon brun sörja i en kopp (eller ännu värre, en kopp bryggkaffe toppat med 80-talsfluff som man på menyn kallar cappucino). Så icke på Duende. Eftersom restaurangen har samma ägare som Little Creatures, har man en liten Fremantle touch, och kaffet kommer från en lokal rostare i just Freo. Tyvärr minns jag inte namnet. 

Menu on James

En bit utanför Perth, i Guildford närmare bestämt, ligger den här diamanten i en pöl av träck. Maten var enastående (de håller matlagningskurser, så det fattas bara annat), men kaffet var även det helt godkänt. Kommer från en rostare i Mt Lawley som heter Dark Star. Aldrig hört talas om innan, men jag ska givetvis kolla upp detta närmare. 

Epic Espresso

Mest känt av alla ställen, omhuldat av kaffe eliten i Perth, är Epic i West Perth. Jag ska sanning att säga endast varit där en gång, så mitt omdöme är kanske något att ta i. Stället drivs av born again christians, men det verkar vara mer en scientologystämning där inne när det gäller Epics förträfflighet (enligt egen utsago). Man har vunnit ett prestigefyllt turistpris tydligen och varit med på TV. Jag kan krasst konstatera att den medium sized traditional cappucino jag beställde i take away mugg visserligen hade en mycket fin textur på mjölken (de har två Synessomaskiner till hands), men det smakade mest mjölk. De har delstatssegraren i Latte Art som jobbar där också. 

Moore & Moore

ligger i Freo, och har blivit vårt favoritställe i Fremantle. Det är ett konstgalleri med ett cafe i al frescon. Beläget i ett gammalt hus, vilket skapar en skön kulturell stämning i unga Perth. Vi har varit där flera gånger, och när killen i keps gör kaffet (även min chef refererade till honom som han-med-kepsen, så det måste vara hans signum) är det riktigt bra. De använder Fiori som leverantör. När småbrudarna gör det var det på gränsen till mediokert, men det var inte direkt illa som det faktiskt kan vara på de flesta ställen. 

De har också ganska mycket vegetariskt att bjuda på. Konsten som hänger där kan vara alltifrån tonårsångest till riktigt bra grejor. Senast var Michael Whitehead där på väggen och det är nog länge sedan jag blivit så betagen av konst måste jag säga!

The Merchant on Beaufort

I ena änden av Beaufort street ligger The Merchant, en boutique deli med cafe. Mysigt, lite arty farty som min kamrat Rob skulle säga. Liksom Velvet har de en egen Five Senses blandning, som min fru säger får kaffet att smaka lite ost. Jag förstår vad hon menar, utan att tycka att det är en dålig smak (jag tror inte hon menade det som något dåligt heller). Min kamrat Mark har uttryckt en oro för att han ska upplevas som en stalker på The Merchant eftersom han ständigt frågar efter den unge killen som är barista. Nu är det så att Mark är lika petig som jag med kaffet, och den unge killen är han som gör kaffet riktigt bra. Lite som Moore&Moore, när småtjejerna gör det blir det inte lika bra. Även andra Mt Lawley:iter jag pratat med säger samma sak. 

En annan rolig sak med The Merchant är att de har en del roliga viner man kan få tag i. Bland annat har jag letat mig blå efter Flying Fishes "The Italian Job", ett vin bestående enbart av typiska italienska druvor. Den fanns, naturligtvis, på The Merchant. Dumsnutarna som jobbar på Flying Fish, en vinproducent i Margaret River, befann sig på vin och matmässan här i Perth för några månader sedan. Min chef släpade med mig dit eftersom han representerar Sunbeam, och vi blev insläppta av ingen mindre än Paul Bassett. Nåväl, för att göra en lång historia kort, så fanns Flying Fish på plats. De hade med sig alla sina sorter. Jag smakade The Italian Job, eftersom det var den jag var intresserad av och läst mest om i alla vintidningar här i Perth. Jag frågade om jag kunde köpa loss några flaskor (de är billiga, runt 20 dollar rrp), men de hade inga med sig. Smart svar nummer 1. Jag frågade då vart någonstans i Perth man kan köpa vinet. Smart svar nummer 2 var att de endast har den på sin Cellar Door. Som om man bränner ner till Margaret River för att köpa en flaska vin. Tjoflöjt. 

Cantina 663

På andra sidan Beaufort Street, vi pratar longitud nu och inte latitud, så ligger Cantina 663, ett ganska nyöppnat ställe. Maten är ok, ganska typisk WA-meny, men kaffet är riktigt bra. Thomas, som är barista där, gör riktigt snygga och välsmakande cappucinos på Fiori bönorna. Han berättade att de funderat på att ha en separat espressoblandning också, så jag hoppas att det blir så. 

Ett varningens ord. 

Det finns en hel del ställen som anses bra och populära, men kaffet är minst sagt mediokert. 

Soto

Ligger mitt emot The Merchant på Beaufort Street (eller Boffan som vi säger). De har, enligt min fru, goda linsburgare. Min chef jobbade här ett tag och har berättat att det är allt annat än gemytligt bakom kulisserna. Framförallt var Soto ett ställe att bli sedd på för några år sedan, men har blivit sämre med åren. De spelar för hög musik och deras kaffe, från Essenza, är mediokert. 

Exomod

Enligt en säker källa beror din kaffeupplevelse helt och hållet på om en viss tjej jobbar där eller inte. Om denne jobbar, jag vet ej hennes namn, så får du tydligen ditt kaffe precis som du vill ha det. Tydligen jobbade hon inte vid mitt besök, för jag fick en skållad cappucino med choklad på, trots att jag bad om det diametralt motsatta. Det är en trevlig lokal dock. Tydligen jobbar det en svensk tjej där också, men eftersom jag inte är stammis känner jag inte till närmare detaljer om detta. Läser du detta, hör av dig vet jag!

Coode Street Cafe

Jättegod frukost, och om den lite större äldre kvinnan jobbar får du ett riktigt bra Fiorikaffe. Men det kan lätt bli stökigt och en av servitörerna har en direkt otrevlig attityd. Och kaffet är mediokert utan kvinnan. Ett stort plus är att de tillhandahåller vatten ur en vattenrenare. Det har man inte ens på Velvet, vilket är en liten skandal. 

Greens och Cafe 131 

som båda ligger i Leederville och båda har samma ägare, har mediokert kaffe, schyssta bakverk men en emellanåt riktigt rutten attityd. Speciellt Greens har en barista som ser ut som en barbiedocka och är riktigt blond emellanåt. 

Mia Cafe och 9th Avenue

Båda ligger på vår hemmaturf i Inglewood. Standard menyer. Ninth skryter om att de har Lavazzakaffe, vilket i Australien är ungefär som att skryta om att man har Zoegas. Mia Cafe har liksom Soto Essenza. 

Mia Cafe har faktiskt en del goda bakverk, och jag brukar gå dit med mitt barn innan hon går på Capoeira. En gång beställde jag en traditionell machiato och var riktigt nöjd med resultatet. De flesta andra gånger är det rent ut sagt bedrövligt kaffe. En av baristorna är nykristen och påminner i sitt utseende väldigt mycket om den mest nykristne baristan på Epic. Han är extremt dryg. Även det ett drag han delar med sin trosbroder. 

Som ett brev på posten

Idag kom så mitt efterlängtade paket från Five Senses. På deras hemsida kan man beställa färskrostat (och därefter, om man så önskar, färskmalet) kaffe av alla de slag. 

Five Senses startades av en missionär som bott på Papua/Nya Guinea. Själva filosofin är att hålla sig nära sina leverantörer av kaffe, så att man kan dels följa kvaliteten av kaffet, men också för att kunna se att man inte har sweatshops på sin plantage. Fiori har ett liknande initiativ, kan tilläggas som en parantes, där man håller framförallt en odlare från Honduras väldigt nära sig. Har inte haft tillfälle att smaka kaffet än dock. 

På Fresh Provisions, där jag tillbringat fyra månader på nattetid, säljer man en viss variation av Five Senses kaffe, men inte alla single origins bönor. När vi precis flyttade hit så började jag köpa Intense Roast som, kan skönjas av namnet, har en riktigt intensiv smak. Eftersom jag inte haft råd att köpa en ny espressomaskin så får jag nöja mig med en mochabryggare (inköpt på the Re Store i Leederville för en hutlös summa). 

På senare tid har jag dock skiftat över till en nära på lika intensivt smakande, men viktigare nog ekologisk, blandning som heter Organic Fresh. Men eftersom jag är en riktig kaffetönt vill jag naturligtvis utveckla mina sinnen och idag damp det alltså ner tre stycken intressanta påsar (plus en tepåse med te från PNG). 

Den första var Yergecheffe, ett kaffe från Etiopien som man, om jag inte minns fel, lyckats lägga copyright på namnet, så att odlarna i Etiopien kan ta ut ett högre pris eftersom bönan därmed fått en högre status (fråga mig inte hur det funkar, jag är kaffetönt, inte ekonom). Min chef använder rätt mycket Yergecheffe som vår espressoböna, och den är fantastisk! Jag återkommer med närmare utlägg senare. 

Den andra var en blandning som heter Johnny Cash. Johnny är namnet på den amerikanske baristan på Velvet här i stan (Kings Street, förutom oss det bästa stället för en kopp kaffe i stan), som tagit fram blandningen inför en barista-comp. När jag mötte honom och påtalade detta, svarade han lite upprört att man ändrat i hans blandning och att han inte längre står för den. Nåväl, jag har svårt att tro att den är dålig. Får återkomma med rapport. 

Sist men inte minst, är något så annorlunda som en australiensisk single origin böna från The Capricorn Region, kallad helt enkelt för The Capricorn Estate. Den hade en relativt mild arabica smak, lite toffee fudge aktig. Jag tror den är en bra espressoböna, men i mjölk försvann den nästan. Nåja, man kanske inte ska dra alltför stora slutsatser av handvispad mjölk och kaffe framvunnet ur en stove-top!?

Jag tycker Five Senses intiativ är strålande hur som helst, och om jag inte minns fel så har Johan&Nyström något liknande system. Eller minns jag fel? Kaffe färskrostat i brevlådan är en mänsklig rättighet!

Händelse på Ristretto en måndag

Min chef är lite av en kaffesnobb. Han är minst sagt lite petig med vad kaffe är för något. Dessutom kan han vara lite lynnig. Idag var han mer än lite lynnig, och stod och var passiv medan jag och min kollega gjorde kaffe. Min kollega tog upp en beställning från ett medelålders par. De verkade vara turister, men visste väl hur de ville ha sitt kaffe antar jag. 

Den märkliga beställningen min kollega tog upp var en espresso i keramikkopp, samt en skummad mjölk och en espresso i en take away kopp. När vi frågade varför, sa hon att hon ville ha en svag latte (jag antar att hon ville ha en latte macchiato, men göra den själv). Min kollega försökte snabbt förklara för mig hur vi skulle verkställa ordern, när min chef bryter in...

- Alltså, det här är inte Gloria Jeans. Om ni beställer en svag latte, får ni en svag latte. 

Situationen blir lätt tryckt och jag stänger av öronen för att slippa höra. Sedan vänder han sig till oss och säger något i stil med att vi aldrig ska ta emot sådana order. Vill de ha espresso får de gärna dricka den vid disken, vill de ha en svag latte får de gärna beställa en sådan, men att lämna kunden att söla ner själva, det är oacceptabelt. Typ. 

Vi får kompensera den lilla egenheten med överdriven vänlighet när vi levererar kaffet till kunden. När de går ropar min chef. 

 - Tack för det! Enjoy those.... wierdos!

Kaffe i Australien vs. Sverige.

När vi flyttade till Australien hade jag redan haft kontakt med en juicebar/kaffebar som heter Java Juice har i stan. Ägaren ville ha mig som manager för en av barerna, och jag skulle ge mig in på en mer grundlig kaffeupplevelse. Tyvärr var fokus 95% på juice, vilket gav mig avsmak. Inget fel på juice, men det var inte det jag flyttade till Australien för att lära mig. 

Men några kulturella skillnader lärde jag mig dock angående kaffet här. Många gillar sitt kaffe skitvarmt. Jag menar inte varmt, jag menar skitvarmt. Skållat. Vilket för mig var en chock, eftersom det är så varmt här på sommaren. Kaffe ska inte vara varmare än 65 grader när det serveras, helst i mitt tycke inte varmare än 60 grader. 

Java Juice har några kalla kaffedrinkar, och serverar alla sina shots som single shots, och de behåller därför de rester som inte används till de kalla kaffedrinkarna. En slags ekonomi i det hela antar jag. Men en single shot är alldeles för lite kaffe, vilket leder till två möjliga slutsatser. Antingen gillar folk här sitt kaffe svagt, eller så vet de bara inte vart de ska hitta bättre kaffe. 

Om man ska våga sig på en jämförelse mellan Stockholm och Perth, så är kaffet i Stockholm av mer jämn kvalitet och bättre överlag. Däremot finns det färre riktigt riktigt bra cafeer i Stockholm om man jämför med Perth. I Stockholm om man vill ha riktigt bra kaffe finns det två ställen att gå till, Upper Queen Street eller Zanzibar. Sosta är helt ok, men har en fruktansvärd attityd. När jag jobbade på Hornstull brukade jag beställa en cappucino till frukost på Cinnamon, vilket är både billigt och bra. 

En fingervisning om det är bra eller dåligt kaffe på stället man beställer är att kolla vilken leverantör av kaffe de har. Johan & Nyström är bästa kvalitet, helt klart. Deras Isolablandning är enormt bra! Har de Zoega kan du nog vända i dörren, eller beställa te. Kahls är stort hos s k kaffekonnässörer. För mig är deras glansperiod förbi. De är kort sagt omsprungna. 

Här i Australien är det samma sak egentligen. Om du kommer till Perth på besök finns det två stycken leverantörer/roasters du ska fråga efter och det är först och främst Five Senses från Rockingham. Har de Fiori kan de ha bra kaffe, men våga inte hoppas fullt ut. 

Det finns naturligtvis undantag. Men om man tittar på de absolut bästa fiken i CBD så har Velvet och Ristretto Five Senses medan Tiger Tiger har Fiori. Zekka, som jag anser har fått oförtjänt mycket uppmärksamhet för sitt kaffe och alltför mycket tonvikt på modeavdelningen, använder Sydneys mycket kända Campos, vilket från början är ett cafe som endast rostade för husbruk, men som sedan började sälja till andra cafeer när det började gå riktigt bra. 

Turister som kommer till Perth har förstås hört talas om den berömda Cappucinostripen i Fremantle, men det är i stort sett bara för turister. Den legendariska instansen Ginos har för länge sedan passerat bäst före datum. Fremantle åker man inte till för kaffet, utan för microbryggt öl, antingen från Little Creatures, eller från Sail & Anchor. Little Creatures har en ganska fin liten menu också och en rätt skön atmosfär. 

Men den verkliga kaffestrippen ligger egentligen i Leederville, även om kvaliteten på kaffet är sisådär. Jag försökte i all vänlighet föra en konversation med en kvinnlig barista på Greens om hon kunde tala om för mig varför man i Australien lagt sig till med ofoget att ha choklad på cappucinon som standard. Hon svarade extremt snorkigt att det är så en äkta cappucino serveras. Jag svarade att det är bara i Australien man har den åsikten och att cappucinon härstammar från Italien, inte Australien. Hon närmast skrek att det inte bara vara i Australien, utan i England också!! 

[ironi]Ja, det är ju till England man åker för att dricka kaffe och vin vad jag förstår.[/ironi]

Gränna

I Gränna finns två fik. Det ena heter helt naturligt Fiket, vilket är ett 50tals nostalgiskt ställe med en jukebox som inte funkar. Det är fruktansvärt dyrt, och om vi fokuserar på kaffet så har de igengrodda mjölkrör, antagligen inte dagsfärskt utan från hela månaden. Needless to say så är kvaliteten på kaffet bland det värsta du kan tänka dig.

Det andra stället heter Haglunds, och deras kaffe har jag till dags datum inte ens brytt mig om att smaka, varför vet jag ärligt talat inte. Deras brödsortiment är billigare och trevligare än Fikets, men själva inredningen på stället för tankarna mer åt ålderdomshem än till cafe. Synd, för Haglunds förlorar i längden på det, trots att de är mer prisvärda och trevligare (jag pratar lågsäsong nu, för högsäsong kan du ha unga trevliga människor som jobbar på Fiket, eller tonåringar som skiter blankt i dig). 

Själv jobbade jag på Amalias i Gränna hos ett brittiskt par. De hade köpt stället av ägarna till Fiket, ett strävsamt par vars största kulturbidrag till Gränna och matkulturen i Sverige är det s k Grännaknäcket som de snott ur någon Året Runt tidning och gjort en makalös marketing kring. Vårt kaffe bestod av bryggkaffe. Äckligt sådant dessutom. Min enda lösning, eftersom vi flyttat från Jönköping till Gränna vid det här laget, var att skaffa en egen maskin. Jag köpte en Isomac från OnOff i Jönköping. 

Nackdelen med Jönköpingstrakten är att det inte finns några riktigt bra kaffeintresserade fik. Under ett års tid kunde kaffeintresserade ta sig in till Jönköping för att besöka Salotto 23, ägt av två killar från Göteborg med italienskt blod i ådrorna. De bjöd på fantastiskt kaffe, det bästa jag druckit söder om Stockholm! Sedan sålde de stället och inget var sig likt längre. 

Så mitt kaffeintresse fick jag ha för mig själv, eftersom fokus nu låg på Pubverksamhet med öl som främsta inriktning. Amalias hade, när jag jobbade där, Grännas mest intressanta utbud av fatöl. Vår leverantör var Carlsberg och Bibendum, vilka tillgodosåg oss med Carlsberg Export, Hof, Staropramen, Guinness och Tetleys, samt det indiska ölet Cobra. Mycket bra! Staropramen bytte jag såsmåningom, under stor protest från ortsbefolkningen, ut mot Pilsner Urquell och Tetleys fick bytas ut mot Spitfire, vilket var en succe. Cobra försvann på grund av inkompetens hos den enskilda leverantören (varken Bibendum eller Carlsberg). Synd, för det var nog det mest intressanta öl som någonsin passerat Gränna. 

Som jag nämnde tidigare ägdes Amalias tidigare av ägarna till Fiket. De hade under deras period haft mer en kaffeprägel på stället och med jämna mellanrum damp det ner erbjudanden från Arla om att gå kurser hos Beige, deras motsvarighet till en barista akademi. 

Jag tänkte inte mycket på det, utan gick en privat kurs på Stockholms antagligen absolut bästa fik, Upper Queen Street, tillsammans med min svägerska som jag också jobbat tillsammans med på Laguna. Sedan gick vi till Elverket och övade på maskinen där lite grann, men eftersom jag bodde i Gränna fanns ingen annan möjlighet att öva än på min Isomac hemma. Alla som har en hemmamaskin och jobbar med en professionell dito vet att det är en ganska stor skillnad. 

Till slut tog jag och min fru chansen när Amalias blev inbjudna till Beige att gå kursen. Intressant skillnad mellan Australiens krav och Sveriges är att för att gå vidare på Beiges kurser måste man ha tävlat. Man kan inte köpa sig den platsen. För Australien finns inget sådant krav. Jag vet inte vad som är bäst, jag konstaterar bara. Däremot måste jag säga att kursupplägget var betydligt omodernare än i Australien. Man går igenom grunderna för kaffet och för baristans roll, men knappt någon hands on training alls, vilket gör att någon som gör kaffe fel i sin heltidsroll som barista kan gå kursen och inte få veta hur fel denne gör förrän det är dags att tävla. 

Vissa moment anser man i Australien att baristan är förbi vid det här laget. Bland annat så knackar man inte baksidan av tampern för att kollapsa kaffet, utan man tampar hela dosan mot t ex malmaskinens trumma. När jag frågade varför, svarade Ben som är huvudtränare på The Barista Academy att man funnit att det varken gör till eller från, att de få korn av kaffe som kan felplaceras om man inte gör det, knappast kommer påverka smaken. När jag påpekade att Paul Bassett, världsmästare vid World Barista Championship 2002 och superkändis här i Australien, gör så, flinade bara Ben och sa: "I know... I don t know why though". Jag vet varför. Svaret är egentligen mycket enkelt, och Ben vet ju det också. Gamla vanor är seglivade, och det viktigaste för en barista är att man är konsekvent i sin teknik. Man håller sig till det som funkar helt enkelt, och för Mr Bassett så har han säkert en gång lärt sig att knacka med tamperns baksida. Den gamla hunden och sittandet, ni vet....

Jag var till slut så jäkla trött på att jobba med alkohol, framförallt arbetstiderna det innebär, att jag beslutade mig för att ge mig in i kaffesvängen när jag flyttade till Australien. 

Mitt första kaffejobb

Det var nog inte förrän vi flyttade till Jönköping som jag blev helt fast i kaffeträsket dock. Mitt första kaffejobb var på Laguna Cafe i Gränna Hamn. Ägaren, Bobby, hade en Brasilia maskin som var rätt skräckinjagande. Även om vi inte sålde vansinniga mängder kaffe, hade vi alltid kaffet färdigmalet i trumman (vi malde alltså inte på order). En cappucino serverades i enorma koppar från IKEA och dekorerades med en kanelrand (eller var det choklad?). Creman på espresson var obefintlig, och själv drack Bobby helst något han kallade lungo, vilket var att han körde ut kaffe två gånger genom samma filter. Jag ryser vid tanken. 

Självklart var mjölkskumningsröret helt igengeggat av mjölk och mjölken helt bränd. Skumningstekniken var heller inte befintlig. Jag jobbade där en sommar senare, och då ville han ta betalt för ett glas vatten. Han hade också bytt ut kaffemalningsmetoden. Istället för att ha Kahls Kaffe så låg det bönor i behållaren, så alla kunde se att vi "använde" vår malmaskin, men vi fyllde på med färdigmalet Musettikaffe i själva trumman. Det är inget fel med Musetti. Faktum är att Musetti antagligen är det mest prisvärda kaffet du kan köpa i Sverige för hemmabruk. Men det är inget jag själv skulle vilja betala 20 kronor för att få i en liten liten kopp utan tillstymmelse till crema (ok, lite crema blir det eftersom det är en ganska hög robustaprocent i Musetti vad jag förstår, därav priset). 

När jag lämnade Laguna, innan säsongen kickade igång, hade jag redan blivit lite av en kaffesnobb. Tillfälligt lämnade jag dock kaffevärlden och gick in i barsvängen istället. 

Hur jag började med Kaffe

Vi får backa bandet några år. Närmare bestämt till 1993. Jag jobbade på Kungsörnen i Järna, i muslifabriken. Ni som känner mig minns säkert vad jag pratar om. 

Jag har så länge jag kan minnas druckit kaffe. Den klassiska bryggarvarianten naturligtvis, på typiskt svenskt vis. På den tiden drack jag alltid kaffe svart och utan socker. Te däremot drack jag alltid med en skvätt mjölk och lite socker (en sked ungefär). Men kaffe har ända tills jag började jobba på Kungsörnen varit något man drack i sällskap med mina föräldrar. Väl på Kungsörnen började jag storkonsumera. På en dag drack jag ungefär 18 koppar bryggkaffe. En dag blev jag sjukskriven och under den vecka jag var hemma drack jag nog inte en droppe kaffe, bara te. Så när jag kom tillbaka till jobbet och bäljade i mig min första kanna, så fick jag ett märkligt tryck över bröstet. Sedan den dagen rörde jag inte kaffe på många många år. 

Efter att min dotter föddes började jag och min fru så sakteliga ge oss i kast med kaffet igen. Jag hade en period när jag satt i spärr på Tunnelbanan då jag drack Gevalias färdiga pulver med Irish Cream latte som man blandade med vatten. Mest för att hålla mig vaken, men också för att det faktiskt var gott. Jag minns att min fru och jag gjorde något tafatt försök att blanda cappucinoglass med nescafe runt 2001 i ett kök i Eskilstuna. Det var väl sådar....

Det finns som sagt tillfällen då jag druckit kaffe mellan 1993 och 2001, men endast tillfälligt. Till exempel när det vid något tillfälle funnits läge att göra hemgjorda Irish Coffee på sketen whisky och perkulatorkaffe. Jag vill minnas att jag körde fegisvarianten några gånger på Baileys och perkulatorkaffe. 

Jag minns när jag bestämde mig för att faktiskt börja dricka kaffe igen. Det var på Coffeehouse By George i Eskilstuna 2001, då jag var trött på att beställa te och min fru hade börjat dricka kaffe. På den tiden såg latten ut som en typisk svensk kafe latte. Högt glas med espresso i, en herrans massa mjölk samt en till två centimeter krage av vitt mjölkskum. Men det smakade fantastiskt tillsammans med deras vegetariska toast, som är en av mycket få saker jag saknar med vår tid i Eskilstuna. 

Sakta men säkert började jag ge mig i kast med kaffedrickandet. Och nu är jag fast.  

Välkommen!

 Jag är en pojke på snart 34 år som bor i Perth. Vi flyttade hit i januari 2008 med tanken att börja ett nytt liv. Framförallt var jag sugen på att seriöst ge mig i kast med kaffeindustrin. Jag kommer att behandla min resa här, samt delge andra intryck av den här kontinenten för den som är intresserad. 

För närvarande jobbar jag som barista på Ristretto här i Perths CBD (Central Banking District), ett av de absolut bästa ställena att besöka om man är seriöst intresserad av kaffe. Emanuele som driver stället är en eldsjäl som tar sitt yrke väldigt seriöst, vilket naturligtvis färgar min syn på hur kaffe ska se ut och behandlas. Vi kommer till det senare.